Sonos fokus på TV-ljud har ökat märkvärt de senaste åren. Nyast ut är soundbaren Sonos Arc som trots ett relativt högt pris är en av de bättre ljudlimporna på marknaden.
Sonos är ju lite ljudvärldens Apple. Det ska vara enkelt och det ska vara smidigt. Trevligt, men på gott och ont. Saknas en funktion är det exempelvis och i regel något man som användare helt enkelt får förhålla sig till och säger Sonos att något är på ett visst sätt är det oftast på det sättet under en ganska lång tid.
Systemet är kortfattat ganska låst. Något Sonos fått utstå en del kritik för genom åren. Men faktumet är ju att allt kan inte passa alla och är det pillande med detaljerade EQ-inställningar, stöd för precis allt som går att få i ljudväg och det absolut mest maxade ljudet du vill åt ska du inte välja Sonos. Vill du istället åt ett förhållandevis enkelt men ändå väldigt välljudande system är Sonos troligen mer rätt väg att gå.
Sett till ovanstående (höst personliga) tankesätt skulle jag vilja mena att Sonos Arc håller ungefär samma inriktning som företagets övriga produkter. Det den gör, gör den riktigt bra. Det den inte gör, gör den inte alls. Men vi börjar med design och insida.
Enkel men raffinerad design
Sonos designspråk har alltid varit ganska simpelt, med stor vikt på kvalitet. Något som fortplantar sig i Arc som trots sitt plastskal är både tung och gediget byggd. Soundbaren finns i två färgvarianter. En svart och en vit. Varav jag testat den senare. Personligen tycker jag det är ganska skönt att Sonos helt valt bort den tygklädnad föregångaren Playbar var bestyckad med. Tyget var visserligen hyfsat läckert, men också en något svårrengjord yta när det kom till damm och smuts.
Istället för tyg har Arc fått en perforerad plastyta som sträcker sig runt hela enheten bortsett från bak- och undersidan. Även sidopanelerna har fått samma typ av perforeringar för att tillåta ljudutsläpp i så många riktningar som möjligt.
Ovansidan pryds av touch-kontroller för play/paus, volym upp/ned samt en liten mikrofonsymbol i det högra hörnet. Även denna är av touch-typ och används för att stänga av alternativt aktivera den inbyggda mikrofonen som i sin tur tillåter användning av Google Assistent (och framöver Alexa).
Tittar vi på insidan syns det att all denna perforering utan tvekan är nödvändig för att låta samtliga högtalarelement komma till sin rätt. Sonos Arc är en 5.0.2-soundbar där fem kanaler hanterar det vanliga surroundljudet (center, vänster, höger + vänster och höger surround) och två uppåtriktade högtalarelement tar hand om Dolby Atmos-ljud. Just Dolby Atmos är också lite av Arc:s trumfkort. Det ska dock visa sig att det krävs en hel del av TV:n soundbaren kopplas till för att ha möjlighet att utnyttja Atmos-ljudet.
Formatstöd och inkoppling
En av de allra största klagomålen hos föregångaren Playbar och även Playbase och Beam har varit avsaknaden av stöd för framförallt DTS-ljud. Just detta saknas tyvärr även hos Arc. Däremot har Sonos åtminstone kommenterat beslutet och motiverat det med att DTS helt enkelt inte används i en tillräckligt stor utsträckning för att det, i nuläget, ska vara värt att inkludera det. T.ex. använder varken Netflix eller Disney+ DTS utan håller sig till Dolby Digital (Plus) samt just Dolby Atmos för surroundljud. Två format Sonos Arc har fullt stöd för. Är du däremot en Bluray-fantast där DTS är mycket vanligt förekommande är Sonos Arc inte någon bra lösning.
Ytterligare en intressant anekdot i sammanhanget är att Arc för tillfället saknar stöd för LPCM-surroundljud. Något som exempelvis används av Nintendo Switch. Du får givetvis ljud i Arc från din Switch, riktigt bra ljud till och med, men inte surroundljud. Något som kan vara värt att ha i bakhuvudet.
Det ska dock tilläggas att Sonos menar att stöd för både DTS och LPCM i efterhand är möjligt att addera till Arc. Något som inte är möjligt med den äldre Playbar.
Bortsett från ovanstående stödjer Sonos Arc de flesta vanliga ljudformaten på marknaden. Vilket verkligen var på tiden! Här kommer vi dock till den största brasklappen med Arc. För att kunna nyttja soundbaren till max och använda stödet för Dolby Atmos krävs det att din TV är utrustad med en HDMI-port av så kallad eARC-typ. Kruxet med detta är att eARC började dyka upp på nya TV-apparater så sent som 2018. Så har du inte en väldigt ny TV kommer du troligen inte kunna använda Dolby Atmos.
Detsamma gäller för Dolby Digital Plus som kräver en TV med HDMI ARC, något som dock är mycket vanligare och har varit standard på de flesta TV-apparater i över tio år. Skulle din TV sakna både HDMI eARC och ARC går det att ansluta Sonos Arc via en vanlig optisk ljudingång. Detta resulterar däremot i att stödet för Dolby Digital Plus och givetvis Atmos helt försvinner.
Bakpå Sonos Arc är det som hos övriga Sonos-produkter ganska sparsmakat med in- och utgångar. Strömkontakt, nätverksport och en HDMI eARC är vad som bjuds. Här hade jag personligen gärna sett någon form av HDMI-hubb för att kunna koppla in andra enheter direkt via Arc:en. Istället behöver allt nu kopplas till HDMI-portarna i TV:n. Något som känns lite snålt, framförallt när en HDMI-port går förlorad till Arc-enheten.
Annars är installationen i vanligt Sonos-manér väldigt rättfram och enkel. Koppla in alla kablar och följ instruktionerna i appen. 15-20 minuter senare är allt färdigt, uppdaterat och inställt för att låta så bra som möjligt. Åtminstone så länge du har en Apple-enhet i hemmet. En iOS-enhet krävs tyvärr fortfarande för att använda Sonos Trueplay-teknik vilken – med hjälp Apple-produktens mikrofoner – anpassar ljudet att låta så bra som möjligt i det aktuella rummet. Även om Truplay inte gör en extrem skillnad i alla lägen är det ändå tråkigt att funktionen ännu inte lanserats till Android-enheter.
Vardaglig användning
Det första som slår mig när jag startar upp TV:n är att Sonos Arc tar några extra sekunder på sig att komma igång jämfört med min gamla Playbar. Möjligen kommer sig detta av att den optiska signalen till Playbaren skickas ut innan HDMI-portarna kickar igång. Så troligen är detta olika från TV till TV.
Annars är användarupplevelsen ganska klanderfri och Arc fungerar, sett till funktion, i princip som TV:ns inbyggda högtalare. Precis som hos Playbar går det givetvis att kontrollera ljudet både från fjärrkontrollen och via appen. Via appen går det även att aktivera de fortfarande utmärkta dialogläget samt min personliga favorit, nattläget. Något som gör att utmärkande höga ljud dras ned för att skapa en tystare men ändå tydlig ljudbild. Vilket är perfekt om man får någon minut framför TV:n när resterande familjemedlemmar gått och lagt sig.
Integreringen med Google Assistent fungerar vidare ungefär som vilken Assistent-aktiverad högtalare som helst. Så länge rätt frågor ställs fungerar det mesta ganska bra och jag skulle inte säga att mikrofonengs upptagningsförmåga varken är särskilt mycket bättre eller sämre än någon annan Google Assistent-högtalare. En kul funktion är däremot att det går att både starta och stänga av TV:n med rösten. Dock gäller det att TV:n i fråga också har stöd för dessa så kallade ECE-funktioner via eARC/ARC-ingången.
Hur låter då Sonos Arc?
Ovanstående brister i formatstöd till trots är det svårt att säga annat om Sonos Arc än att den låter förbaskat bra. Vid TV– och filmtittande känns det många gånger som att jag lägger märke till ljud jag inte tidigare riktigt tänkt på. Något som till och med gör sig påmint när jag tittar på SVT Barn med 1-åringen (eller själv om det råkar vara Ducktales…).
Ljudet är klart, tydligt och dialoger både låter bra och är lätta att uppfatta. Surround-ljudet är out-of-the-box helt okej men TruePlay-justeringen gör ändå sitt för att ställa in effekten ytterligare i förhållande till rummets utseende. En ensam Arc ersätter inte dedikerade bak- och sidohögtalare. Men den gör ett riktigt bra jobb med att försöka.
För musik är ljudet något mer åt diskanthållet jämfört med de lite varmare tonerna från Playbar. Skillnaderna är dock ganska subtila och något Arc däremot verkligen stoltserar med är som ovan nämnt just klarheten i ljudet. Oavsett det handlar om musiklyssing eller filmtittande är ljudet krispigt och tydligt. Det är även klart märkbart att Arc fixar bra mycket högre ljudvolymer än Playbar utan att ljudkvaliten påverkas allt för mycket. Något som också är sant åt andra hållet där låga ljudvolymer innehåller en förvånansvärt stor mängd hörbara detaljer.
Ser man till stödet för Dobly Atmos gör även detta sitt för att bidra till en överlag riktigt bra ljudbild. Vi är som sagt inte framme vid läget då en soundbar kan ersätta en ordentlig 5.0 eller 5.0.2 uppsättning av faktiska högtalare. Men Arc är trots allt ett av de bättre försöken.
Både vid vanligt surroundljud och vid Atmos är surroundeffekterna övertygande och vid flertalet tillfällen slås jag ovetande av illusionen att något faktiskt sker bakom mig. Då min gamla trotjänare till TV bara har en traditionell ARC-port har jag endast haft möjlighet att testa Atmos-ljudet under en kortare period. Detta till trots upplevde jag definitivt ett större omfång i ljudet i och med de två virtuella takhögtalarna. Så visst gör Atmos-stödet sitt. Det mer klassiska 5.0-surroundljudet går dock verkligen inte av för hackor och jag skulle vilja gå så långt som att rekommendera även dig som endast har en vanlig ARC-port på TV:n att ändå ta en ordentlig titt på Sonos Arc.
SUB eller inte SUB?
Basmässigt presterar Sonos Arc helt okej på egen hand och är man inte en extrem kännare för djupa toner skulle jag säga att de flesta klarar sig alldeles utmärkt med ”bara” en Sonos Arc.
Känner du dock för att spendera det dubbla mot vad en Arc kostar gör SUB-enheten utan tvekan skillnad i ljudet. Ljudet med eller utan SUB är på ungefär samma nivå som hos Playbar och vill du åt bästa möjliga basupplevelse är kombinationen Arc och SUB – det höga priset till trots – en vinnande sådan.
