Uppföljaren till det omåttligt populära VR-headsetet Oculus Quest ska tydligen vara bland det bästa man kan köpa om man vill börja äventyra in i VR-världen. Det låter ju rätt bra. Vi testar ett sådant!
Oculus Quest 2 lanserades med pompa och ståt i mitten av oktober 2020 och Facebook (som numera äger Oculus) pushade ut headsetet som en rejäl uppgradering av den första Quest. Lättare och smidigare, snabbare och – kanske viktigast av allt – billigare, än sin föregångare. Medan den första Quest gick loss på cirka 5.000 kr introducerades uppföljaren med ett pris på ”endast” cirka 3.700 kr för varianten med 64 GB lagringsminne. Vilket är den jag testat här.
Kort om Oculus Quest och varför det är lite extra speciellt
För dig som inte har stenkoll på VR-marknaden och vad som krävs för att spela VR-spel har det, sedan de första headseten kom till världen, krävts en hel del för att kunna nyttja dem ordentligt. Bortsett från just Oculus-serien av headsets kräver fortfarande samtliga konkurrerande varianter att man med hjälp av en sladd kopplar in headsetet till en vanlig dator (eller spelkonsol för PlayStation VR). Det är sedan datorn som sköter all faktisk hantering av spel och grafik medan headsetet tar hand om bildvisningen.
Här sticker Oculus Quest och Quest 2 ut ganska rejält och erbjuder VR-headset som först och främst själva hanterar all rendering och visning av spelgrafik etc. Headseten har alltså en inbyggda processorer och lagringsminnen till vilka spel enkelt kan laddas ned, installeras på och spelas från.
Utöver detta är Quest-serien av headsets helt trådlösa och kan alltså användas utan att kopplas in till någonting över huvud taget. Total frihet och inga sladdar att ramla över med andra ord. Det ska även nämnas att både Quest 1 och 2 går att koppla in till en dator med USB-C-kabel (som säljs separat) och då användas för exempelvis Steam VR. Så mångsidiga är definitivt inte en underdrift när det kommer till att beskriva Quest-headseten.
Specifikationer och utseende
Utseendemässigt skiljer sig Quest och Quest 2 åt en hel del. Personligen gillar jag designen av Quest 2 som med sitt vita yttre känns som en väldigt modern och stilren produkt. Byggkvalitén är helt okej och headsetet känns trots det billigare priset relativt premium. Detsamma gäller för de båda medföljande kontrollerna som ligger bra i händerna och känns naturliga att hålla i, både avseende materialval och placering av knappar.
Det är dock på insidan de största skillnaderna mellan de båda headseten finns. Först och främst har Quest 2 begåvats med en bra mycket snabbare processor (Qualcomm Snapdragon XR2). Något som framförallt tillåter mer grafiskt avancerade spel. Upplösningen hos de båda skärmarna framför respektive öga har även ökats från 1440 x 1600 pixlar till 1832 x 1920 pixlar. Vilket, åtminstone på pappret, skvallrar om en skarpare upplevelse i allt från menyer till spel och film.
Skärmarna är också kapabla till 90 Hz uppdateringsfrekvens. Något som ger mer flyt och kan reducera illamånade och andra vanligt förekommande VR-problem i de spel och appar som stödjer uppdateringsfrekvensen. Batteritiden är vid normalt användande strax över två timmar. Något som för min del känns okej. Men möjligen kan vara i kortaste laget om man har en VR-spelkväll. Headsetet har även inbyggda högtalare som fungerar bra och låter okej för ändamålet. Skulle du inte vara nöjd med ljudet går det att plugga in egna lurar via en 3.5-mm-ingång direkt i headsetet.
Installation och Facebook-låsning
Att komma igång med Oculus Quest 2 är, precis som det bör, riktigt enkelt. Det går dock inte att komma ifrån en av de mest kritiserade aspekterna av att det är just Facebook som numera håller i spakarna hos Oculus. Nämligen att Oculus Quest 2 kräver ett Facebook-konto för att kunna användas. Kort sagt, har du inget Facebook-konto och inte vill skapa något kan du inte använda Quest 2.
Enligt Facebook vill de skapa en bättre upplevelse för användaren genom att integrera flera produkter och tjänster. Personligen är just den privata integriteten i detta inte det stora problemet och ville Facebook spara data över exakt vad användare gör i sina VR-headsets skulle de utan tvekan kunna göra det ändå. Att däremot länka hårdvara till en tjänst som i huvudsak används för något helt annat (åtminstone av slutanvändaren) är inget annat än urbota dumt. Så blir t.ex. ditt Facebook-konto avstängt kan du inte längre använda din Oculus Quest 2 (sorry Trump). En lösning som enligt mig känns helt befängd.
Första intryck
Nåväl. När Facebook-kontot är kopplat, vilket görs halvt genom headsetet och halvt via Oculus-appen (som också krävs för att komma igång) är allt ganska snabbt redo att börja användas. Gränssnittet härstammar från den första Quest och fungerar bra. Har du aldrig använt ett VR-headset tidigare räcker det i regel med huvudmenyn för att utbrista ett första ”wow, vad coolt”.
Även för min del måste jag säga att det första intrycket var mestadels positivt och det känns att VR-upplevelsen börjar gå mot en mer användarvänlig sådan. Allt från uppritande av en så kallad guardian (en virtuell vägg för att förhindra att man slår sönder sina möbler eller händer) till navigering i menyer känns smidigt och vettigt förklarad. Dock är headsetet ibland något känsligt vid de tillfällen man lämnar den uppritade guardian-gränsen och framförallt om man gör om den till en stationär variant (för sittande spelande). Här tappar headsetet då och då bort sig när man rör sig mellan de båda guardian-zonerna och reagerar med en flimrande skärm. Något som i värsta fall kräver en omstart för att fixas till. Tack och lov sker detta inte särskilt ofta.
Något som dock fått sig en försämring från den första Quest är möjligheten att justera headsetets så kallade IPD-inställning (Interpupillary Distance, alltså hur långt man som användare har mellan sina pupiller). Denna inställning påverkar bildens skärpa och med en felaktig IPD är det i princip omöjligt att få bästa möjliga klarhet.
Hos Quest (1) gick denna inställning att justera sömlöst för att perfekt matcha ens IPD. Hos Quest 2 är inställningen istället låst i tre olika lägen. Något som gör att det för vissa användare inte går att få exakt rätt IPD. Skärpan blir inte katastrofdålig utan exakt rätt IPD, men det är trist att det inte går att ställa in den mer exakt.
Efter att ha läst nästan uteslutande goda omdömen och recensioner om headsetet, framförallt när det gäller skärpa och klarhet hos displayerna, blev jag initialt dock lite besviken på Quest 2 när de kom till just dessa bitar. Möjligen hade jag för högt ställda förhoppningar. Men att säga att bilden är helt skarp är inte korrekt. För det är den inte. En antydan till suddighet finns alltid där, oavsett justering av linserna och placering av själva headsetet. Jämfört med t.ex. PlayStation VR är skillnaden dock dag och natt, men helt skarpt är det trots allt inte.
Ytterligare en liten besvikelse är att den punkt i synfältet som är skarpast genom linserna (sweetspoten) i Quest 2 är bra mycket mindre än hos föregångaren. Något som gör att det i princip krävs att man rör på huvudet istället för pupillerna när man vill titta runt i valfri VR-värld. Detta är sant för alla VR-headset på marknaden idag och något man vänjer sig vid efter ett tags användning. Däremot hade jag önskat att fokuspunkten var större och tillät för något mer snegling åt sidorna utan att hela huvudet behövde följa med.
Den så kallade screen door-effekten, där man hos många headset med en lägre upplösning ser såsom ett rutnät framför ögonen, är däremot nästintill helt borta hos Quest 2. Något som är mycket positivt.
Vad kan man då göra med Oculus Quest 2?
Det allra mest uppenbara användningsområdet är givetvis spel. I Quest-butiken (som går att komma åt både via appen och direkt i headsetet) finns allt från klassiska Beat Saber, Job Simulator och Super Hot till Star Wars: Vader Immortal, Population One och The Walking Dead. Samt allt däremellan och åt sidorna. Priserna varierar från ett fåtal gratis-spel upp till cirka 300 kronor för de lite mer omfattande upplevelserna.
Utöver spelutbudet finns även en stor mängd andra applikationer. Hos gratislägret syns givetvis YouTube, Netflix och andra liknande tjänster. Quest 2 har också en inbyggd webbläsare som faktiskt fungerar helt okej. Som betalappar finns flertalet varianter med fokus på upplevelser och kreativitet. National Geographic, Gravity Sketch och SculptrVR för att nämna några.
Det går vidare att använda appen Virtual Desktop för att trådlöst kontrollera sin dator direkt via Quest 2. Med lite extra trixande går det till och med att spela exempelvis Steam VR-spel trådlöst via Virtual Desktop. Detta är dock inget som stöds out-of-the-box av Oculus. Men vill man och har den tekniska kunskapen går det faktiskt (helt lagligt) att lösa (och få att fungera relativt bra!).
Längre användning och ett andra intryck
Efter att ha använt Oculus Quest 2 i snart två månader står det klart att jag trots allt gillar headsetet, dess brister till trots. Smidigheten i att plocka upp det och vara igång med Beat Saber på under 30 sekunder är svårslagen. Personligen är jag ganska svag för åksjuka, något som gör att spelsessionerna sällan blir längre än någon halvtimma åt gången innan yrseln börjar kicka in. Detta är även extremt mycket avhängt framförallt vad jag spelar och utifrån det väldigt personligt beroende på hur känslig man är för yrsel etc. Medan jag klarar maximalt tre minuter på en av bergodalbanorna i Epic Roller Coasters fixar sambon utan problem flertalet banor i rad.
Det är vidare lite synd att Quest 2 inte utnyttjar hela den potential som finns i de båda skärmarna. Genom att använda programmet SideQuest och sätta headsetet i utvecklarläge går det att skala upp hanteringen av bilden framför respektive öga. Något som ger en mycket skarpare bild och betydligt mindre yrsel. Tyvärr drar detta både mer batteri samt påverkar många spel negativt i form av uppdateringsfrekvens. Men det är lite surt att veta att potentialen finns där rent hårdvarumässigt för en ännu bättre upplevelse, men att den begränsas av headsetets övriga komponenter.
Givetvis är detta ett nödvändigt ont för att allt ska flyta på så bra som möjligt och kombinationen pris kontra vad man faktiskt får är ändå bra. För min del hade jag däremot sett ett lite högre pris i kombination med en ännu vassare processor och uppgraderad så kallad supersampling (hur headsetet hanterar grafikuppskalning).
I och med att all elektronik sitter framtill i headsetet kan det under längre sessioner kännas något framtungt. Men det är ingen katastrof på något sätt. Likaså tycker jag att det medföljande fästet fått lite väl mycket negativ kritik. Fästet hos Quest 1 och Elite Strap (som går att köpa till Quest 2) är utan tvekan bättre och smidigare. Men när man väl hittat sin inställning fungerar det medföljande fästet helt okej. Är man däremot flera som ska dela på headsetet kan jag absolut rekommendera att köpa till en Elite Strap då det med denna går bra mycket snabbare att justera headsetet för allas olika huvudstorlekar.
Sen måste jag avsluta med att det nästan roligaste med Quest 2 (och VR-headset överlag) är att låta personer som inte tidigare testat VR prova på upplevelsen. Wow-reaktionerna är fortfarande svårslagna.
