Att skrämma liv i gamla spel är nog ingen bättre på än Nintendo. Hur går det då när de bestämmer sig för att göra en ordentlig remake av ett 26 år gammalt spel?
Ja, The Legend of Zelda: Link´s Awakening släpptes faktiskt för 26 år sedan. 1993 närmare bestämt. Och till Game Boy. Spelet är – och var redan 93 – ett av de lite mer underliga i Zelda-universumet. Kortfattat kommer sig detta av att Link´s Awakening började som ett inofficiellt hobbyprojekt på Nintendo. Något som till slut gav utlopp för en hel del kreativitet och annorlunda struktur än den man numera ser i Zelda-spel.
Den alltid lika intressanta Norman Caruso som driver YouTube-kanelen Gaming Historian publicerade tidigare i år en ordentlig genomgång kring varför originalet skiljer sig så pass mycket från övriga Zelda-spel. Väl värt 15 minuter för den vetgirige.
Snabbare berättande
Något alltid lika spännande när man jämför äldre spel med nyare är att själva bakgrundshistorierna förr sällan var lika invecklade och heller inte tog lika lång tid att introducera för spelaren som i dagens spel. Så är även fallet med Link´s Awakening. Link är ute och seglar, fastnar i en storm, spolas upp på en strand, vaknar, får reda på att han måste hitta åtta magiska instrument och spela på dem för att väcka en sovande fisk i ett ägg på toppen av ett berg för att kunna resa från ön. Sen är spelet igång.
Efter att ha spelat (och spelat om) Breath of The Wild otaliga gånger känns det verkligen att Link´s Awakening i kontrast är en helt annan typ av spel. Det är snabbt, fullt av liv och, trots att vissa anpassningar gjorts för att närma sig dagens spel, sådär frustrerande oförlåtligt som spel var för 26 år sedan.
Handhållandet och de ibland övertydliga instruktionerna från många av dagens spel är inte alls lika påtagliga i Link´s Awakening och det tog inte någon lång stund innan jag var helt vilse. Detta trots att jag spelade originalet när de begav sig. Huruvida ett sådant spelrecept uppskattas eller inte idag är nog mycket upp till respektive spelare. Mer om detta snart.
Grafik, humor och allvar hand i hand
Var det något som verkligen stod ut i originalet Link´s Awakening var det utan tvekan att spelet inte tog sig själv på allt för stort allvar, samtidigt som det också spelade på ganska djupa känslor. Något som syns här och där även i senare Zelda-spel, men förmodligen kulminerade i Link´s Awakening. Myshumorn är ständigt påtaglig och det känns både befriande och positivt ovanligt när många av karaktärerna Link möter i spelet otvivelaktigt också är fullt medvetna om att de befinner sig i ett spel. Det låter konstigt, men det fungerar ganska bra.
Ytterligare något som fungerar ganska bra, eller väldigt bra faktiskt, är kontrollerna. I Game Boy-versionen fanns endast två knappar att tillgå för användning av spelets olika hjälpmedel. Varav den ena i regel var tilldelad Links svärd. Detta skapade en oändlig mängd vändor till paus-menyn för att byta mellan olika prylar. I Switch-remaken finns ytterligare en tilldelningsplats att tillgå samtidigt som majoriteten av sakerna Link plockar på sig nu används automatiskt, t.ex. simfenorna som aktiveras av sig själva så snart Link hoppar i vattnet. Ett trevligt tillskott som gör spelupplevelsen mycket smidigare.
Tillsammans med snabba kast mellan humor, allvar och lätthet adderar även den snudd på överdrivet gulliga grafiken till att skapa en nästan oförskämt trevlig helhet. En helhet som också – inte ett dugg förvånande – gör sig riktigt bra i bärbart läge. Faktum är att detta är det första Switch-spelet jag hellre spelat på en liten skärm än en stor. Extra kul är också de sidscrollande bitarna av spelet som skapar ett skönt byte av perspektiv då och då.
Lite tungdrivet (men det gör nästan inget)
Så storyn är bra, lättsam och förvånansvärt djup. Grafiken är gulligare än det mesta och musik och miljöljud kompletterar de övriga elementen finfint. Finns det något som är dåligt då?
Ja, det gör det. För det första hänger bilduppdateringen inte alltid med. Något som gör att det stundtals upplevs som att spelet hackar. Något som vanligtvis irriterar ordentligt i många spel. Av någon anledning upplever jag däremot och konstigt nog inte någon egentlig frustration över detta i Link´s Awakening. Visst hade det varit önskvärt av Nintendo att polera bilduppdateringen ytterligare, men känns på något sätt ändå inte som det varken gör så mycket eller förtar speciellt av spelupplevelsen.
Det enda riktigt negativa med spelet är däremot, som tidigare nämnt, att det snabba konceptet med spel som kräver en hel del tänkande och problemlösande för att komma vidare blivit omsprunget av vanan med dagens storydrivna spel. Det blir kort sagt lite frustrerande när man ibland inte alls vet vart man ska ta vägen och receptet med nyckel, grotta, nyckel grotta känns ibland repetitivt och får spelet att kännas daterat. Även om Nintendo tillsammans med utvecklarna Grezzo gjort vad de kunnat för att uppdatera spelvärlden till dagens standard känns det oundvikligen ändå att konceptet har en del år på nacken.
Ovanstående är dock på både gott och ont och egentligen inte något stort minus. På det stora hela är The Legend of Zelda: Link´s Awakening till Nintendo Switch ett riktigt bra spel. Förväntar du dig något liknande Breath of The Wild kommer du däremot, utan tvekan, bli besviken. Vill du å andra sidan ha en utmaning och framförallt om du spelade originalspelet för 20-plus år sedan kan det knappast bli fel med Link´s Awakening till Nintendo Switch.
Jag upplever att Link Awakening känns mer anpassat för mindre barn med tanke på grafiken, gesterna, karatäkternas drag som påminner om animerade barnprogram på Barnkanalen för 5-8 åringar. Det är därmed mer överdrivna proportioner på monster och karaktärer.
Att spelet har inslag som påminner om Super Mario Bros med goombas (som alla ger hjärtan) gör spelet säreget.
Det är bra att spelet från 90-talet fått en förnyelse men fortfarande behåller sin ”töntiga” barnsliga charm.
Ja, detta är faktiskt en bra remake där, precis som du skriver, spelet håller sig väldigt nära originalet på de flesta sätt. Den mysiga grafiken gör däremot att man skulle kunna tro att spelet är ganska lätt, vilket jag personligen inte tyckte att det var :-) Snarare är det sådär härlig (på gott och ont) oförlåtande som spel på 90-talet var :-)