Recension: SNES Classic Mini – Är nostalgin så bra man minns den?

Bättre sent än aldrig tar vi en titt på uppföljaren till Nintendos supersuccé NES Classic Mini. Har en 16-bitars konsol från tidigt 90-tal något att tillföra i dagens spelsamhälle?

Efter att Nintendo lanserade sin NES Classic Mini i slutet av 2016 har fler och fler tillverkare valt att hoppa på samma spår. Senast i ledet är Sony som lagom till jul släpper Playstation Classic. När NES Classic Mini ändå blev en sådan succé var det nog mer än fråga om när istället för om Nintendo skulle göra även en krympt Super Nintendo.

Den 29 september förra året släpptes därför, föga förvånande, SNES Classic Mini. Fullmatad med 20 stycken av systemets mest ikoniska titlar plus ett bonusspel. Mycket medveten om att denna recension dyker upp ganska precis ett år för sent känns det ändå aktuellt att ta en titt på konsolen som garanterat kommer stå högt på flertalet önskelistor också denna jul.

Utseende och design

Först och främst är den lilla kartongen konsolen kommer i löjligt söt. Inuti lådan gömmer sig en extremt välgjord och krympt Super Nintendo-konsol. Detaljerna är kort och gott fantastiska och byggkvalitén är kanon. Till och med plasten påminner om originalets halvskrovliga yta. Bortsett från NES Classic Mini-varianten blir det nog inte mer retro än så här. De föråldrade kontakterna på baksidan av originalet är ersatta med en HDMI-utgång för video och ljud samt en Micro-USB-kontakt för ström. Nintendo är även snälla nog att skicka med både en HDMI-kabel samt en Micro-USB-kabel i paketet. Någon strömadapter medföljer däremot inte.

Vad som däremot medföljer är inte mindre än två fullstora SNES-handkontroller. Precis som själva konsolen är även dessa av gedigen kvalité och med bra brytare under knapparna. Något som för känslan inte alls särskilt långt från originalets handkontroller.

Är det något som ska anmärkas på är det att Nintendo fortfarande håller fast vid att retrokontroller ska anslutas på retrovis. Det vill säga med sladd. När priset för konsolen ändå snuddar vid tusenlappen hade det inte gjort något att lägga till ytterligare ett par hundra för lite mer rörelsefrihet i vardagsrummet. Tack och lov finns det åtminstone trådlösa tredjepartskontroller att köpa till, om man så önskar.

Kabeln de medföljande kontrollerna ansluts med lämnar dock en del att önska. Kvalitén är det inget fel på. Däremot är sladdarna alldeles för korta. Trots att längden ökats något från NES Classic Mini och kablarna nu är 1,5 meter långa är det ändå alldeles för korta för en avslappnad spelsituation i majoriteten av vardagsrum. Visserligen finns det förlängningssladdar på 3 meter att köpa till. Men det känns i ärlighetens namn bara som ett tråkigt sätt för Nintendo att tjäna mer pengar.

Avslutningsvis angående designen är jag personligen inget jättefan av att de båda handkontrollportarna döljs under en lucka som behöver stå öppen för att kontrollerna ska kunna vara inkopplade. När luckan är stängd bidrar den dock utan tvekan till det fina helhetsintrycket. Men tyvärr går det ju då inte att spela på konsolen.

Operativsystem och funktioner

Utsidan är ju en sak, men det ju som bekant vad som finns på insidan som spelar mest roll. Det inbyggda operativsystemet har en härlig retrolook med en bra översikt över de inkluderade spelen. Några stora inställningsmöjligheter finns inte. Däremot går det att lägga till ramar som ger lite liv åt sidorna av skärmen då inget av spelen är i widescreen-format. Hur spelen framställs går även att manipulera något med hjälp av tre inkluderade filterinställningar. CRT Filter lägger till så kallade scanlines samt lite andra förvrängningar av bilden för att efterlikna en gammal (tjock) TV-apparat. Pixel Perfect visar istället bilden i sin absoluta ursprungsform, något som adderar en viss skärpa men samtidigt gör bilden lite mer fyrkantig.

Det sista filterläget kallas för 4:3 och är det som används vid den första uppstarten av konsolen. Här bibehålls skärpan samtidigt som bilden är något bredare än i Pixel Perfect-läget. Personligen föredrar jag detta läge då det bäst efterliknar originalets något utdragna bildformat samtidigt som grafiken är klar och tydlig.

Själva operativsystemet och menyalternativen känns vettiga och fungerar riktigt bra. Ska man anmärka på något är det möjligen lite trist att man inte kan byta spel direkt från kontrollerna. Detta görs istället genom ett tryck på konsolens reset-knapp. Visserligen fungerar detta helt perfekt och bidrar utan tvekan till retrokänslan. Men valmöjligheten hade ändå varit trevlig.

Sist men verkligen inte minst går det äntligen (och precis som på NES Classic Mini) att spara sin spelframgång, stänga av konsolen och därefter fortsätta precis där man slutade. Ytterligare en spännande funktion som inkluderats gör det möjligt att spola tillbaka de senaste sekundernas spelande för att rätta till eventuella misstag. Något som verkligen hjälper till att lätta på frustrationen över att gårdagens spel var betydligt svårare än vad spelen är idag.

Spelen

Den inkluderade samlingen spel går faktiskt heller inte av för hackor. Det är riktigt kul att se flerspelarklassiker såsom Donkey Kong Country, F-Zero, Super Mario World och Super Mario Kart samsas med äventyrsspel av rang; EarhBound, Final Fantasy III och The Legend of Zelda: A Link to the Past för att nämna några. Den kompletta listan över medföljande spel är:

Så själva spelsamlingen är det verkligen inget som helst fel på. Det är även riktigt häftigt att uppföljaren till Star Fox (Star Fox 2) som tidigare aldrig ens officiellt lanserats finns med bland spelen. Det är kort sagt riktigt bra spel som följer med.

Något jag däremot personligen saknar väldigt mycket är möjligheten att (på ett lagligt sätt) lägga till fler spel. Nu har ju både NES Classic Mini och SNES Classic Mini visat sig vara extremt lätta att hacka och därefter fylla på med vilka spel man vill. Däremot hade både jag och säkerligen många andra gärna sett möjligheten att koppla den medföljande USB-kabeln till datorn, ta fram kontokortet och betala för att få spela Goof Troop, Lion King och andra klassiker.

Det är även detta som är lite av den största bristen med SNES Classic Mini. Det känns som att konsolen skulle kunna – och utan tvekan har potentialen att – vara så mycket mer än vad Nintendo tillåter. Min gissning är att den lätt hamnar undanskuffad i TV-bänken eller på en hylla som prydnad efter att man spelat sina favoritspel några gånger. Hade möjligheten att addera fler spel funnits och att varje ny spelkväll med kompisarna inneburit att man kunde köpa ett nytt spel och köra igenom hade livslängden för konsolen ökat avsevärt.

För tillfället är SNES Classic Mini dock och absolut en riktigt häftig och välproducerad retroupplevelse. Däremot blir det förmodligen en relativt kortlivad sådan om du inte verkligen älskar alla medföljande spel.