Nu kanske rubriken ger lite väl mycket indikation kring vart denna text är på väg. Men det finns faktiskt inte mycket annat att säga. Apple har äntligen (!) gjort allt rätt.
Bortsett från delar av skolmiljön är jag helt uppvuxen med Windows som det naturliga valet av operativsystem. Faktum är att jag fortfarande oftast använder Windows. Troligen mest av gammal vana. Jag har försökt mig på macOS flertalet gånger, men har aldrig riktigt haft tålamodet att vänja mig vid att vissa funktioner fungerar annorlunda och andra saknas.
När Apple hösten 2020 introducerade sitt nya M1-chip var det många – mig själv inkluderad – som var ytterst skeptiska till alla fina lovord företaget omringade chippet med. Apple summerade alla prestandasiffror med att säga att ”det aldrig funnits ett chip som ens påminner om M1”. Efter att nu äntligen lagt vantarna på en av företagets M1-datorer kan jag lite snopet inte göra mycket annat än att också ställa mig i kören av alla andra som fått erkänna att Apple hade rätt.
Vad är då M1-chippet för något?
Utan att bli för teknisk är Apples M1-chip ett egenutvecklat chip där processor, grafikprocessor, internminne och andra systemkretsar samsas på ett och samma ställe. Chipet är ett så kallat SoC (System-on-a-Chip). Alltså i princip ett helt datorsystem i ett och samma chip. Detta möjliggör förenklat att alla komponenter kan prata med och skicka data direkt mellan varandra utan att blanda in transportvägar eller andra komponenter.
Något som resulterar både att information kan skickas bra mycket snabbare än vad som tidigare var möjligt. Dessutom bidrar System-on-a-Chip-strukturen till att komponenterna som används heller inte blir särskilt varma och därtill inte drar så mycket ström. Något som givetvis leder till längre batteritid.
Chippet använder också en annan så kallad arkitektur jämfört med de tidigare processorerna, som var av typen x86/x64. Väldigt förenklat betyder det att delarna i datorn pratar ett helt annat språk med varandra. ARM, som M1-arkitekturen kallas, har blivit mer och mer vanligt förekommande på senare år och används t.ex. uteslutande i de flesta mobiltelefoner. Bytet av arkitektur kommer dock, som vi ska gå in på om ett litet tag, med några nackdelar.
Apples M1-chip finns idag i samtliga av företagets datorer, bortsett från den superdyra Mac Pro (med ett startpris på 72 000 kr). Lustigt nog säljer dock Apple fortfarande t.ex. MacBook Pro och iMac bestyckade med de tidigare Intel-processorerna. Ett köp jag verkligen skulle avråda från i dagsläget.
Det häftigaste med M1-chippet är att det egentligen bara finns en version av det. Visserligen med två storlekar på internminnet (8 och 16 GB). Bortsett från det är det egentligen bara olika kyllösningar som påverkar prestandan i de olika datorerna, och då endast marginellt. Detta betyder att det inte spelar så stor roll om man väljer att köpa en MacBook Air, Pro, Mac Mini eller en iMac. Så länge datorn i fråga använder M1-chippet kommer den prestera i stort sett likadant som de andra datorerna med samma chip.
En vanlig MacBook Air – på utsidan
Utseendemässigt är MacBook Air en helt vanlig Apple-laptop. Designen är i princip en kopia av 2018 års MacBook Air. Något som är svårt att klaga på då Apple länge varit ledande när det gäller just laptop-design.
Något de däremot inte varit ledande i är tangentbord för bärbara datorer. Tack och lov är de otrevligt låga tangenterna från föregående generationens MacBook-datorer äntligen ett minne blott. Tillbaka är en uppgraderad variant av det mer klassiska Apple-tangentbordet som fanns på företagets laptops innan allt skulle vara så platt som möjligt. Tangenterna har lagom lång travel (alltså hur långt de behöver tryckas ned innan de slår i botten) och jag har inte haft några som helst problem under längre skrivsessioner vid datorn. Även styrplattan är i vanlig Apple-manér det bästa som går att få i just styrplatteväg.
Ytterligare en trevlig detalj är att det smugit sig in en fingeravtrycksläsare längst upp till höger på tangentbordet. En klar förbättring när det kommer till inloggning på datorn jämfört med att behöva skriva ett lösenord varje gång. Skärmen har vidare en upplösning på väl tilltagna 2560 × 1600 pixlar och är, precis som hos tidigare MacBook-versioner, fantastiskt trevlig att titta på.
Sett till portar är det inga förändringar från tidigare års modeller. Två stycken Thunderbolt 3-kontakter i USB C-utförande (3.1 Gen 2) plus ett hörlursuttag är det som finns att tillgå. Personligen har jag börjat vänja mig vid donglar och online-tjänster, men åtminstone en minneskortläsare hade trots allt varit trevligt att ha inbyggd.
Något helt annat på insidan
I Mac-väg kommer jag från en MacBook Pro från 2018. En dator som med sina cirka 15 000 kr redan vid inköpsdatumet var dyrare än vad MacBook Air M1 är idag (12 495 kr i skrivande stund). Datorn har prestandamässigt däremot aldrig riktigt levt upp till sitt pris. Stundtals har den inte orkat med ens triviala saker såsom enklare bild- och filmredigering. Åtminstone inte utan att börja svettas rejält och därtill låta som ett mindre jetplan.
Här sveper MacBook Air M1 in som en ordentligt frisk fläkt. En hypotetisk sådan åtminstone. Den nya MacBook Air har faktiskt inte en enda riktig fläkt. Vilket gör att datorn är knäpptyst. Jämt. Oavsett vad eller hur mycket den gör. Den kan alltså inte låta. Storebror MacBook Pro M1 har en fläktlösning inbyggd men ska trots det också vara i princip knäpptyst om man får tro andra tester och recensioner.
Vidare kan man som sagt inte säga så mycket annat än att Apple faktiskt hade ganska rätt när de pratade om hur M1-chippet skulle ge mer än dubbel prestanda jämfört med tidigare generationers Mac-datorer. Allt, och jag menar verkligen allt, flyter på som det aldrig någonsin tidigare gjort på en Apple-dator. Nu har jag inte gått in på djupet med några prestandatest då detta gjorts i överflöd på YouTube och i andra recensioner. Men beroende på vad som faktiskt görs på datorn ger M1-chippet ibland upp till hela fyra gånger så hög faktisk prestanda jämfört med den föregående generationens MacBook Air. Även batteritiden har förbättrats avsevärt och datorn klarar sig i upp till 15 timmar vid normal användning.
Många menar till och med att det egentligen inte finns någon anledning att gå upp de extra 2000 kronorna för en MacBook Pro då det enda man egentligen får (bortsett från en lite annorlunda design) är en lite ljusstarkare display och en (mer eller mindre användbar) touchbar ovanför tangentbordet. Jag är benägen att hålla med.
ARM-arkitektur med några begränsningar
När M1-datorerna först lanserades upplevde många användare problem med att vissa program och appar inte längre fungerade. Något som kortfattat kom sig av att de var utvecklade för den tidigare arkitekturen (x86/x64) och inte ARM som används av Apples M1-chip. Apple löste detta genom att lansera något de kallar för Rosetta II. Vilket är ett litet program som automatiskt körs i bakgrunden och gör det möjligt för program skrivna för den gamla arkitekturen att köras på företagets ARM-chip. Allt eftersom har flertalet tillverkare börjat uppdatera och skriva om sina program så de även fungerar direkt med Apples ARM-arkitektur. Men en hel del program behöver fortfarande köras via Rosetta II.
Smidigt nog är detta inte något som egentligen märks av alls. Åtminstone inte för de program jag testat. T.ex. använder samtliga av Adobes program (Photoshop osv.) Rosetta II-konverteringen för att köras på de nya Mac-datorerna. Även om det teoretiskt blir ett litet prestandatapp när programmets kod hela tiden behöver konverteras för att ARM-chippet ska förstå vad som händer märks det i princip inte av över huvud taget. Den slutgiltiga användarupplevelsen är i och med detta – och oavsett Rosetta II-konvertering – fortfarande extremt mycket bättre än någon tidigare generation av Mac-datorer.
Den nya arkitekturen har också, tyvärr, resulterat i att Windows 10 inte längre kan köras via Bootcamp. Något jag personligen uppskattade mycket. Det går att använda Windows 10 via programvaran Parallels. Däremot är det många saker och program som ännu inte fungerar ordentligt (eller alls). Dessutom är det endast ARM-versionen av Windows 10 som fungerar. En version som fortfarande är i utvecklingsstadiet. Utvecklingen verkar dock gå framåt och förhoppningsvis kommer det inte ta allt för många år innan det återigen går köra Windows sida vid sida med macOS.
