Sagan om den stora datamaskinen är boken som startade som en saga för barnbarnet och slutade som en satirisk framtidsvision för teknikutveckling. Med ett, i många avseenden, kusligt korrekt siande om den framtid vi lever i idag.
Trots ett stort intresse för text är jag garanterat av de sämsta människorna i världen på att faktiskt läsa böcker. Att jag därför ändå tagit mig igenom (den visserligen väldigt korta) Sagan om den stora datamaskinen säger ändå en del om min upplevelse av boken.
Boken, eller snarare novellen, är skriven år 1966 av Hannes Alfvén. Då Alfvén vanligen uppehöll sig som professor och fysiker vid Kungliga Tekniska högskolan valde han, för att inte blanda ihop den med hans vetenskapliga publikationer, att lansera boken under pseudonymen Olof Johannesson. Namnet Olof Johannesson kom sig kort och gott från att hans andranamn var just Olof. Efternamnet lånade han från sin pappa som hette Johannes.
Då Alfvén inte gjorde någon extremt stor sak av att hålla sitt författandeskap hemligt blev det emellertid ganska snart känt att det också var just han som fanns bakom namnet Olof Johannesson.
En enastående gissningslek om framtiden
Kortfattat kan Sagan om den stora datamaskinen beskrivas som en typ av satirisk historiebok där någon (en person eller dator, man vet inte riktigt) från framtiden berättar om och redogör för hur det mänskliga släktet utvecklades i takt med att framförallt datorerna blev mer och mer avancerade.
Boken är som sagt skriven år 1966. För att sätta det i perspektiv var det samma år datortillverkaren HP lanserade sin allra första dator kallad 2116A. Datorer såg alltså ganska annorlunda ut jämfört med de vi använder idag. Det fanns heller inget Internet, inga trådlösa telefoner eller andra idag vardagliga tekniska apparater.
Trots detta lyckas Alfvén i boken göra häpnadsväckande gissningar kring hur tekniken faktiskt kom att utveckla sig. Boken är uppdelad i segment där den börjar med att kortfattat gå igenom evolutionen och hur människorna uppstod (i boken kallat Den fördatiska tiden). Därefter går Alfvén vidare med att redogöra för uppkomsten av den första datorn (eller datan som det heter i boken) och vilken inverkan denna skulle komma ha på människorna och deras existens. Efter detta når och passerar boken ganska snabb nutiden och går in på relativt extrema framtidsscenarion kring åt vilket håll den, av Alfvén, förutspådda verkligheten sedan tog vägen.
Det kanske allra mest intressanta här är som sagt hur kusligt träffsäkra Hannes Alfvéns gissningar faktiskt är. Både gällande den generella teknikutvecklingen men även när det kommer till specifika produkter. Allt är givetvis inte helt spot-on, men många av detaljerna är ändå kalla-kårar-träffande nära vår verklighet, 50 år efter boken skrevs.
Ytterligare en intressant aspekt är de teorier som läggs fram för hur människans problem och samhällsbyggnad formas av datorernas utveckling. Det låter ganska trist när man skriver det så här. Men med hjälp av en stor mängd satir och humor blandat med ett ganska djupgående förråd av bakomliggande tankar är det faktiskt svårt att inte läsa hela boken i en sittning.
Optimistisk dystopi på äldre svenska
Då en dator vid tidpunkten för bokens författande var en så pass ny företeelse hade det ännu inte bestämts hur man faktiskt skulle böja substantivet ”data” (dåtidens dator). Hannes Alfvén tyckte datorer var så trevliga och ”lättsamma” att det för honom var naturligt att de skulle böjas i femininum (alltså såsom flicka, flickor, flickorna). Detta har han även anammat fullt ut i boken där ”en dator” skrivs som ”en data”, ”flera datorer” som ”flera dator” och ”datorerna” som ”datorna”. Denna och många andra spännande anekdoter kring Hannes Alfvén tas upp i det läsvärda efterordet av Anna Lundh.
Trots att det utan tvekan står klart att boken inte är skriven på 2000-talet känns den ändå förvånansvärt aktuell. Kanske till och med mer aktuell än vad den var när den först lanserades. Några exakta årtal för när en viss epok tar slut och en ny börjar ges aldrig i boken. Men kunde jag personligen läsa den igenom om 500 år är jag övertygad om att många fler av Alfvéns spådomar vid den tiden har kommit att slå in.
Personligen kan jag varmt rekommendera Sagan om den stora datamaskinen till alla som är det minsta intresserade av teknik och samhällsutveckling. Eller bara vill läsa något lättsmält som ändå lämnar en hel del eftertanke. Boken kan utan tvekan upplevas som ganska torr i sitt sätt att berätta och humorn får närmast beskrivas som någon form av mörk (men konstigt nog glad) satir. Det är ingen science fiction-novell utan mer en fiktiv historiebok från framtiden. Precis som Anna Lundh skriver i efterordet är det ganska svårt att återberätta eller summera boken på ett ordentligt sätt. Den måste läsas. Så spring och gör det!
